Från min 1:a på KS

Nu har jag legat uppkopplad non-stop med dropp sedan halv tio igår förmiddag. Ju längre jag matas genom min högra arm desto mer växer suget efter riktig mat.

Jag längtar nåt sjukt efter schewzuan-kyckling med ris och en enormt stor god pizza. Efter det vill jag sätta mig i min soffa med massor av sourecream-chips och hallonsoda. Och till sist min egen kudde i min egen säng i mitt egna hem...

Jag har tappat drygt 3,5 kilo den senaste veckan så jag har lite att äta upp...

Jag har det fortfarande svårt att få i mig nåt. Men jag kämpar på.
De har gett mig en medicin som ska fungera som en skyddande hinna i matstrupen och sen tar jag min Xylocain 4 gånger om dan för att hålla grejerna så bedövade jag bara kan.

Min blodbild har ändrats lite sen sist. Det som är värt att notera är att de Neutrofila (immunförsvaret) har gått neråt. Hoppas det stannar innan det blir nytt "husarrest"...

Nu saknar jag mina tjejer så mycket så att jag tror mitt hjärta brister snart...
Det jävla molnet av gråt i bröstet håller på att växa upp och bli riktigt stort...
Tänk att det som kan skänka mig så fantastiskt mycket glädje också kan få mig att känna mig så ensam. Jag vill bara få ta hand om mina tjejer...