Nu reder vi ut begreppet...

... vem luar vem...

Jag lurar ingen. Jag har alltid hävdat att jag ska vinna över Leukemin och i slutändan måste det vara jag som står högst på pallen. Det får inte sluta på nåt annat sätt...

Tyvärr kommer det stunder då jag själv tvivlar. Det är då allt känns så mörkt och hopplöst. Det är då jag blir så rädd. Det är då jag vill bryta ihop och gråta. Det är då jag får kämpa för att se ljuset i livet. Det är då jag får kämpa för att resa mig. Det är då paniken sprider sig som en löpeld i mitt bröst ut i hela kroppen. Det är då jag bara vill skrika av smärta. Det är då jag på riktigt inte vill vara med längre...

Den där jävla Leukemin luras, hela tiden. Han försöker med varje fulknep få mig ur balans. Nedsatt immunförsvar, blödning i armbågen, sår i matstrupen för att bara nämna några saker som dumskallen hittar på för att få mig att koncentrera mig på annat, för att lura mig och min koncentration.

Men det är väl som man brukar säga, ärlighet varar längst. Hoppas det gäller i alla lägen, på alla platser. Tråkigt att det blir så jobbigt på vägen, så jobbigt att man undrar hur det är möjligt att inte spricka...