Skolan & Nilotinib

Nu har jag talat med "skolan" igen. De vill att jag fortsätter med den nuvarande delkursen vi läser. Skönt. Men det är inte riktigt över...

Man har inte tagit ett definitivt beslut i frågan, man lämnar det öppet om det skulle framkomma något mer/nytt. Jag förstår vad de menar och respekterar deras synpunkt. Men jag vet inte, det känns samtidigt som ett sätt att låta mig gå vidare men man behåller möjligheten att ändra sitt beslut på ett "snyggt" och enkelt sätt. Och är det så respekterar jag det med. Nu ska jag visa att deras beslut är jävligt rätt, ingen ska någonsin behöva ångra det eller få anledning att ifrågasätta det.

Det är skönt att mina värden håller sig så bra, då behöver jag "bara" ta prover en gång i veckan. Det ska bli så jävla fantastiskt skönt när allt har lugnat ner sig och man kanske bara behöver gå på provtagning kanske varannan månad. Då kanske jag hinner bygga upp min nålnoja igen ;-)

Jag längtar ofantligt efter att få börja med Nilotiniben igen. Det är ju faktiskt så att oavsett att jag har haft jättefina värden i en vecka nu så är det inte fören jag käkar medicinen som jag kan bekämpa Leukemin på riktigt. Just nu så har ju mina 7 år börjat ticka igen. Jag hatar verkligen den känslan, den är så jävla obehaglig. Att min kropp, eller delar av den, är destruktiva. Det går så mycket emot mig, min syn på mig och hela min övriga kropp. Fan jag ska vara "ung" och stark, inte ha en kropp som så fort den får chansen börjar vara destruktiv och helt jävla dum i huvet.

Jag känner mig nästan som en knarkare. Jag "behöver" min Nilotinib för att ha koll på nerverna. Med min medicin kan jag känna mig trygg, då besegrar jag Leukemin. LÄTT!!! Men framtill dess är kroppen inställd på "destruction mode", och det känns tungt...