Svag dagsform

Idag känner jag mig svag.

Det började med en hård natt. Många jobbiga drömmar.

Hela dagen har jag känt mig svag, vek. En knasig huvudvärk, trötthet och de senaste dagarna har jag känt att mina olika kroppsdelar lätt somnar/domnar. Jag har även haft näsblod två gånger under dagen. Vet inte om vek, svag eller bara risig är den beskrivning som stämmer bäst...

Min lilla cykeltur jag hade planerat idag får jag skjuta på framtiden, känns som detta har varit Leukemins dag, men även en idiot kan väl lyckas då och då...

Vi får se vad proverna säger imorgon. Om jag skulle gissa så skulle jag tro att mitt HB och mina Trombocyter ligger kvar på en bra nivå. Men en känsla i kroppen säger att eventuellt ligger de Vita och Neutrofila lite högt, men som sagt det är bara en känsla. Imorgon avgörs med andra ord nästa rond.

Hoppas det blir en bättre dag imorgon...

Tenta idag

Och jag tror den gick bra.

Har pluggat en del de sista dagarna och haft fullt upp med annat. Jävlar va skönt.
Idag har jag inte "hunnit" fundera så mycket på den där jävla KML´n.

I början av nästa vecka så är det dax för nya provtagningar, då avgörs nästa rond. Det är bara att hålla tummarna...

Men redan imorgon ska jag ut och göra mitt eget HB test, tror det blir en cykeltur...

Vilken dag

Idag har varit en dag utan några pauser. Först plugg med en tuff, men jävligt rolig, övning. Sen familj med vattenkoppor, sen plugg fram tills nu. Har tenta på lördag...

Nu hoppas jag att min kropp, och mina tomtar, tar en lugn natt så jag är stark i morgon igen.

Jag kan bli så fruktansvärt arg när jag tänker på Leukemi. Jag känner bara ett så stort hat. Jag hatar verkligen Leukemi, jag hatar verkligen hans familj Cancer. Det finns inget gott med något av dem, de är bara skit.

De som påstår att allt har en mening skulle gärna få svara på följande:
Vad i helvete är meningen med att det finns nåt jävla sjukt skit i min kropp som släcker den på ca 7 år (obehandlad)?

Jag kan verkligen inte förstå meningen med det!!! Jag kan förstå meningen med mycket, kretslopp, fotosyntes, att vår bil håller på att rasa ihop (vi behöver med andra ord fundera på att köpa en ny), kärlek, glädje, omtanke med mer. Men med Leukemi helvetet förstår jag ingenting, det kan ju omöjligen ha en mening!?

Nä, jag blir så jävla sne bara jag tänker på skiten.

Undra om jag ska och cykla en halvmara i helgen och på så sätt ge han ny anledning att ångra sig...

God natt

Massor av läsare

Igår passerade antalet gånger bloggen blivit läst 4000 gånger. Det är skit mycket!

Tack, jag känner ert stöd!

Fördriva skit

Sitter på bussen efter en natt full av stök och bök. Men i natt var de inte tomtarna som stod för underhållningen utan barnen. Det är obeskrivligt mycket bättre, då är det i alla fall nåt man håller kärt som busar.

Jag släpade ut Leukemi skiten i skogen på en liknande runda som i måndags. Jag gör allt i min makt för att fördriva, hykla, pina, skapa svår ångest för den lilla patetiska ynkliga amöban.

Till helgen är det dax att piska upp honom ytterligare, då ska jag riva upp grunden han står på...

Jävla nätter

Inatt dansa tomtarna på logen igen. Det stör natten och sömnen ordentligt, för att inte säga förvandlar natten till kaos.

Jag fick höra idag att under vissa perioder när man sover så är den logiskadelen av hjärnan (även censurerande del) "avstängd". Då blir det lite enklare att förstå att dessa drömmar kommer fram.

De som är svårt psykisktstörda, lever de dygnet runt som jag gör i mina drömmar?

Det som gjorde nattens dröm så otäck var att den "förutsåg" en händelse idag, med katastrofala följder. Det handla om en bilolycka. Att förutse att jag skulle åka där olyckan inträffa och just då var inte svårt att förutse, det har varit bestämmt i flera veckor. Men när drömmarna är så konkreta att de handlar om något som jag ska göra under dagen och att det går rejällt åt helvete blir de riktigt obehagliga. Sen att de fastnar så hårt i minnet så att jag kan spela upp drömmen som en film gång på gång med alla dess detaljer är skit jobbigt, nästan knäckande.

Att minnas kännslan och tankarna av när "det värsta tänkbara" inträffar är inte kul, det är jävligt obehagligt, speciellt de gånger när det tar ett tag innan "ljuset släcks".

Känslan av att vänta på att ljuset ska släckas, tankarna man hinner med, allt man känner då...
Verken kan eller vill finna ord för den känsla som finns i kroppen när man vaknar...

Jag undrar hur en nära döden upplevelse är på riktigt, nu när jag har upplevt många nära och faktiska stunder av död i mina drömmar.

Undrar om jag någonsin blir "fri" från mina "erfarenheter" jag har fått under nätterna.

Ikväll blir det nog jag mot Leukemin igen, då jävlar ska han få igen för de senaste nätterna...

Vi syns ute i skogen i skydd av mörkret, där kan ingen höra dig skrika!!!
Din jävla tönt, du gör mig så jävla förbannad!!!
Vad har du för rätt att ta all min glädje !?!?!
Vad har du för rätt att förstöra mig !?!?!
Vad har du för rätt att existera !?!?!

Bräcklig?!

Idag känner jag mig ganska bräcklig, orolig. Vet inte vad det är men kul är det inte...

Men när det sviktar tänker jag på gårdagen och genast börjar det ljusna igen. Igår var det bästa dagen på länge, förmodligen för att jag kände mig normalare än på länge. Jag sköt bra och sprang som fan. Längtar efter nästa pass men får väl ta det lite lugnt i början så jag inte drar på mig nån skada. Snacka om att jag åker bergodalbana idag.

Jag undrar vad det är som gör att jag "sviktar"? Det suger verkligen!

Gnuggar öronsnibben, andas långsamt, slappnar av. Snart går det över...

Ny tripp...

En rebus:
skog + mörker + knädjupsnö + löpning = ?
Jo, det är lika med kärlek. Vilken tripp. Det vart ca 9,4 kilometer löpning i skogen, ibland på stigar, oftast inte.

Leukemin åkte på rå torsk, han fick visserligen bokstavligen omkull mig med jämna mellanrum. Det var bara att ställa sig upp och och kämpa vidare. Brydde mig inte ens om att borsta av mig snön...

Jag är sjukt nöjd med min prestation, att springa 9,4 km på drygt en timma i skogen, i snön, i mörkret. Kan tänka mig att jag kommer ha ont imorgon med sån smärta är bra smärta....

Nu är jag på väg tillbaka, hoppas inte Leukemin lyckas stoppa några fler kvistar i hjulen för mig nu.

Undra hur snabbt jag springer milen på barmark nu, med Leukemi skiten och utan kunnat löpträna på ca 6 månader. Längtar efter att pröva...

En bra dag

Idag är det en bra dag. Idag har jag en skön känsla i kroppen.

Idag ska jag ut på en runda i skogen och plåga Leukemin. Jag tror inte riktigt han tänkte sig för när han bestämde sig för att attackera mig. Det är ju inte direkt på det viset att jag kan lämna honom hemma (eller än hellre någon annanstans) han är ALLTID med mig. Och det ska han få komma att ångra nu när jag börja komma "tillbaka".

Ta kvällen som ett exempel. Ikväll är det jag (och min pannlampa) mot skogen, snön och mörkret. Och Leukemin måste hänga med, han har inget val. Känns så jävla skönt. Det är ju bekräftat att Leukemin är en feg jävel, och fega jävlar är INTE ute och springer i skogen ikväll på frivillig basis.

Så suck it up, ikväll ska han få tugga fragga. Ikväll kommer min susp som jag kört ner i hans hals att sitta jävligt obekvämt. Ikväll kommer han ångra sig big time...

Drömmar

Jag är 30 år, förhoppningsvis anses jag som mogen(med tanke på att jag har barn och mitt yrkesval). Men när det kommer till drömmar känner jag mig inte större än 4 år.

Jag vaknar ur drömmarna med ett ryck, oftast med en obehagskänsla eller rädsla i hela kroppen. Jag kan inte hantera att det bara är en dröm, hela min kropp verkar tro att det är verklighet. Det kan ta långtid innan känslan runnit ur kroppen.

Min skalle verkar inte förstå att det bara är en dröm och inte har nåt med verkligheten att göra. Och den verkar vägra att glömma de minnesbilder som jag fått undernatten, oftast kan jag se dem klart och tydligt under en långtid.

Fy fan för att nåt som ska vara så skönt som att sova kan ge sån enorm bitter och äcklig eftersmak.

Tänk om man slapp sova...

Normalt liv

Idag känns det som jag haft möjligheten att leva ett normalt liv. Jätte skönt.

Lillan sover borta inatt och vi andra tittar på tv och myser. Hoppas natten blir lika bra som dagen har varit. Idag har inte tomtarna tittat fram nån gång, äntligen en dag som känns rätt så normal.

En tankvärd tanke: ser på tv att någon vann 10 miljoner kronor på lotto, någon/några firar säkert stort nu. Med största sannolikhet så drabbas någon/några just nu av en olycka/sjukdom som innebär tragedi för de inblandade. Tänk vilka kontraster det finns...

God natt och hoppas vi sover gott.

Snart natt...

Familjen sover, men jag får inte ro.

Funderade på att gå ut på en promenad, men ångra mig. Tog fram skolböckerna och tar och pluggar lite istället.

Inatt blir nog en tuff natt, dels rädd för vad tomtarna ska hitta på sen tror jag att den lilla eventuellt kommer leva rövare inatt. Undrar om inte vattkopper har hittat hem till oss.

Kombinationen tomtar på loftet och ett skrikit barn är inte kul. En av grejerna kan paja en natt och dem i kombination kan bli hur knasigt som helst.

Men inatt är jag framförallt rädd för tomtarna. Känner mig inte helt lugn inombords, jag och den större låg och la pärlplatta när de spelade låten "If tomorrow never comes", det var riktigt svårt att hålla ihop. Men det är tydligen en låt som tomtarna gillar att dansa till, det smög fram några modiga jävlar och tog en sväng om.

Jag tror att tomtarna är Leukemins lakejer. Så nu har de också hamnat på listan över "folk/skit" som jag ska daska upp ordentligt en dag...

Läkarbesöket igår

Att man inte kan få vara i fred när det är natt. Jag fattar inte vad som händer!!!
Natten var inte så äcklig och hemsk som igår men jävlar i min låda vad tomtarna har dansat på logen, inte en lugn stund. Vet inte hur mycket jag drömt men om mina dagar var så händelse rika som mina nätter skulle mitt dygn behöva vara minst 48 timmar långt. Jag drömmer om allt och ingenting.

Doktor besöket igår var positivt. Man gjorde bedömningen att min hals blivit tillräckligt bra för att kunna gå på med en halvdos Nilotinib. Så nu börjar kampen mot Leukemin på riktigt igen, om än på ett ben... Vi ska prova så här i ca 2 veckor för att förhoppningsvis kunna gå upp på fulldos sen.

Att mina värden hållit sig bra gör att jag bara behöver lämna prover varannan vecka. YES! Ett steg mot ett normalt liv, som jag längtar efter något fruktansvärt.

Men eftersom det strulat så med allt den sista tiden så ska jag göra ett extra benmärgsprov. Benmärgsprov får än inte att skratta, snarare tvärt om. Det känns som dom slår in en stektermometer genom skinkan, rakt in i höftbenet. Som ni säkert förstår är det inte någon häftig upplevelse.

Summa summarum så var allt positivt enligt doktorn och jag håller verkligen med.

Idag har jag varit hemma med O som fått vila från dagis och jag har pluggat. Idag känns som en bättre dag, men det finns mer att önska. Mer glädje, mindre fokus på Leukemin.

Hoppas det blir en bättre dag imorgon...

Snart natt igen...

Då var det dax att gå och natta sig igen. Ikväll känns det inte alls kul...

Om det inte var för att jag är rädd för att lillan kommer att knorra ikväll så skulle jag utan tvekan ta ett "godnatt" piller. Jag ser verkligen inte fram emot vad natten har att bjuda på. Undra om alla mina tomtar verkligen smög till baka till sina vrår idag...

Det min doktor på KS sa idag var positivt, återkommer om det imorgon. Då orkar jag ta i den biten, och börja med en halverad dos Nilotinib. Äntligen!!!

Imorgon är en ny dag. Hoppas det blir en ljus dag utan ångest och rädsla. Hoppas helt enkelt att det blir en bättre dag...

Jävla nätter!

"Midnatt råder tyst det är i husen, tyst i husen.
Alla sova släckta äro ljusen, äro ljusen.
Tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp. Tipp, tipp, tapp.

Se då krypa tomtar upp ur vrårna, upp ur vrårna.
Lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.
Tipp-tapp..."

Det känns som jag skulle kunnat skriva denna sång. Fast mina tomtar är inga jultomtar utan tomtar på loftet...

I natt hade jag flera sjuka, riktigt äckliga, drömmar. Jag blir lättad när jag vaknar ur drömmarna men samtidigt känner jag mig helt trasig.

Fan, jag har inte haft dödsnoja på ett tag men nu är den tillbaka. Kämpar för att hålla tillbaka tårarna på bussen. Jävlar vad den här känslan är fruktansvärd. Gråten blir en apstor klump i magen upp i halsen, paniken känns som elektricitet i hela kroppen...

Orkar inte skriva mer nu, jag återkommer senare...

Mjölksyratrippen...

Någon mjölksyratripp blev det inte ikväll, fastnade i pluggböckerna.

Kanske lika bra det eftersom jag känner mig lite förkyld. Har inte lust eller tid att bli sjuk nu.

Men kroppen längtar efter nästa mjölksyra tripp, kanske imorgon.
Tänk vilken dag det kan bli. Först få tillbaka min Nilotinib och sen på kvällen ett ordentligt träningspass...

Imorgon kan bli en riktig kanondag, men eftersom insatsen stiger kan det också bli ett riktigt magplask...

Nervös...

Imorgon ska jag till KS, igen. Då ska jag träffa min doktor och jag hoppas verkligen otroligt mycket att jag ska få börja med min Nilotinib igen.

Jag tror jag håller på att bli tokig, jag behöver min Nilotinib. Det är jätte jobbigt psykiskt att bara gå och vänta och låta Leukemin härja fritt i min kropp.

Faktum är att om jag inte äter min medicin så har jag inte mer än mina 7 år kvar. Det ser Leukemin till. Dit ska det här aldrig behöva komma, men vetskapen tär på mig.

Kruxet är att innan jag kommit igång igen med medicinen och hunnit med alla tester som ska göras i början och kroppen har hunnit "ställa in" och "justera" mina värden kommer ta ett tag. Därför vill jag komma igång så fort som möjligt. Allt jag vill är att få leva igen, leva ett normalt liv...

Vad är jag då nervös för? Vet inte riktigt, men det är nåt med mötet med doktorn imorgon. Vet inte riktigt vad, men jag kommer bli besviken om jag inte "får tillbaka" min medicin.

Undra om det inte ska bli lite självtukt och en "syra tripp" ikväll...

Så jävla trött...

...på denna skit.

Jag längtar som en tok tills jag kan börja leva ett normalt liv med min Leukemi. Slippa besöka KS titt som tätt. Slippa oroa mig över provresultat. Slippa tänka på Leukemi i tid och otid. Bara slippa all skit...

Jag hoppas jag snart kan fortsätta med min medicinering. Rent fysiskt är det ingen ko på hal is. Värdena går stadigt uppåt men det är ju långt kvar till rekordnoteringen på 105 Vita.

Det är den psykiska aspekten som är tung, riktigt tung. När allt strular och man börjar känna sig hemma på KS är det svårt att hålla humöret uppe. Fy faan va jag hatar leukemi, kan verkligen inte tänka på det och något positivt samtidigt, omöjligt. Leukemi är oförsvarbart och nån som tänker köra med argumentet att allt har en mening får nog slipa sina argument duktigt innan man ger sig in i en diskussion med mig. Annars svär jag mig fri från mitt handlande...

Jag vill börja bekämpa Leukemin med den hjälp som jag behöver, Nilotinib. Kroppen gör ett bra arbete just nu men det är ju trots allt svårt att blunda för fakta.

Fakta är att det finns något fruktansvärt i min kropp. Något som är riktigt destruktivt. Något som är ute efter att förgöra min kropp. Något som kommer att förgöra min kropp. Något som suger ut all min lust och ork.

Det är en jävla typ som heter Leukemi och han tar god hjälp av sina polare Philadelfia kromosonerna. Jag är så oändligt trött på dessa jävla pappskallar.

Jag vill bara få leva, slippa oroa mig för min framtid.
Är det för mycket begärt!?!?!?

Rond 13

"Vinnare i rond 13... är... med minsta marginal... Jens"

Denna gång finns det inte så mycket att berätta.

Mitt HB och mina Trombocyter är i stort oförändrade.
0-0

Mina Vita har gått upp till 8,6. Förra veckan var de 4,9. Jag ligger fortfarande inom referensområdet med 0,2 enheters marginal.

Mina Neutrofila har stigit till 5,8 från 2,8. Även det inom refersområdet, men ganska högt.

Vem vann, svårt att säga. Antingen jag som lyckas hålla Leukemin inom referensvärdet utan medicin eller Leukemin som ökat vissa värden kraftigt med nästan en dubblering sen sist.

Men eftersom jag har lyckats plugga ikapp en heldel under sista veckan och att jag har börjat tränat igen gör så tar jag hem denna rond. Stolpe in...

Jens vs Leukemin: 10-3

Syra junkie!!!

Tänk att det är så skönt när det bränner i musklerna. Med kylan och vinden som får ögonen att rinna. När man känner mjölksyran i musklerna.

Då upplever man en sorts kärlek. Då vet man att man lever!!!

Äntligen, efter hur länge som helst har jag upplevt det igen. Och jag torska dit direkt av kicken. Jag tror på allvar att jag är mjölksyre beroende. Måste väl ändå säga att det är ett ganska så bra och harmlöst beroende.

Och det gick verkligen över förväntan med träningen idag. Cyklade en runda på närmare 17 km. Det tog ca 42 minuter, med en medelpuls på 152.
Jag är mycket positivt överraskad, trodde aldrig det skulle gå så bra.

Imorgon avgörs nästa rond i min match mot Leukemin, mitt förhandstips är att mitt HB borde ha stärkts. Det finns inte en chans att det blivit dåligt, inte med den känslan jag har i kroppen efter dagens träningspass.

Men vi får se imorgon, nu ska jag njuta av känslan av att vara levande...

Självtukt

Jag är en stor motståndare till att "tukta" folk, men lite självtukt kan sitta just fin fint.

Ikväll tror jag det blir självtukt i form av konditionsträning. Det blir jag och min dåliga kondition mot mörkret och kylan.

Det sägs i viss litteratur att vissa munkar använde sig av självtukt för att rena sig från vissa tankar. Fungerar likadant på mig. Skillnaden är vilka tankar jag vill rena mig ifrån och mitt tillvägagångssätt.

Jag vill "rena" mig från massa trötta Leukemi tankar, och tillvägagångssättet är genom träning. Hård träning (allt är ju relativt, träningen lär inte bli så hård egentligen men eftersom jag har "en liten svacka" just nu så lär det kännas hårt).

Tror det blir några kilometer (10-15 km) på cykeln ikväll. Och tro mig, det är inte smärtat efter sadeln som jag är ute efter...

Nu reder vi ut begreppet...

... vem luar vem...

Jag lurar ingen. Jag har alltid hävdat att jag ska vinna över Leukemin och i slutändan måste det vara jag som står högst på pallen. Det får inte sluta på nåt annat sätt...

Tyvärr kommer det stunder då jag själv tvivlar. Det är då allt känns så mörkt och hopplöst. Det är då jag blir så rädd. Det är då jag vill bryta ihop och gråta. Det är då jag får kämpa för att se ljuset i livet. Det är då jag får kämpa för att resa mig. Det är då paniken sprider sig som en löpeld i mitt bröst ut i hela kroppen. Det är då jag bara vill skrika av smärta. Det är då jag på riktigt inte vill vara med längre...

Den där jävla Leukemin luras, hela tiden. Han försöker med varje fulknep få mig ur balans. Nedsatt immunförsvar, blödning i armbågen, sår i matstrupen för att bara nämna några saker som dumskallen hittar på för att få mig att koncentrera mig på annat, för att lura mig och min koncentration.

Men det är väl som man brukar säga, ärlighet varar längst. Hoppas det gäller i alla lägen, på alla platser. Tråkigt att det blir så jobbigt på vägen, så jobbigt att man undrar hur det är möjligt att inte spricka...

vem lurar vem...gästspel - jenny

...ligger och slöar i soffan, cornelia sover och Jens och Olivia är på Eriksdals badhus och åker vattenrutschbana! Borde verkligen ta tag i lägenheten och mitt liv men beslutar ändå mig för att ligga kvar, var på en 24-timmars kryssning med tjejkompisarna i fredags vilket var superkul men lite lite sömn...
Jag zappar runt och råkar hamna på kanal två´s repris av deras nya serie "Himlen får vänta" och jag lovade mig själv när jag läste om programmet i tidningen tidigare i höstas att det var inget för mig/oss ändå kan jag inte få handen att byta kanal och dras med i de mänskliga livsöden som gestaltas, gråter en tår och lider med dem och deras.

Plötsligt slår det mig att det lik väl kunde vara vi som var deltagare i programmet, vi är en familj i samma situation och nu gör det riktigt ont i hjärtat, känner panik. Varför måste sånt här skit drabba människor som älskar livet och varandra. Som har hittat någon att dela livet med och gör det värt att leva. Varför kan vi inte bara få vara och bestämma vårt öde själva?... En av deltagarna säger att den som kan finna en mening med sjukdomen klarar sig bättre och jag börjar klura, försöker hitta en mening. Kliver ut och försöker titta in på oss utifrån tänker att det kanske är lättare att hitta en mening...letar...söker...otroligt svårt att se någon mening...letar fortfarande...

Kramar i massor till er alla som finns runt oss och orkar fast vi inte gör det ibland!***Jenny

Dagsläget

Var öm i halsen/matstrupen i morse. Har tagit det lugnt både fysiskt och med maten idag. Samlar mig för god mat ikväll igen, bara för jag kan...

Lyckas fortfarande leva på den goa känslan från igår. Hoppas den får sitta i några dagar nu, och att jag i framtiden kan ta fram den när det blir mörkt...

Skola & kinamat

Vet inte vart jag ska börja, hade en kanon dag i plugget idag och åt as god kinamat.

Vi hade en heldags övning idag, en kravall övning. Från start och fram till vi skulle sättas oss ner för reflektion och feedback tänkte jag inte på Leukemin en ändå gång . Det var riktigt skönt. Och det känns också som övningen gick riktigt bra.

Så jävla skönt att slippa tänka på all skit och faktiskt kunna koncentrera sig på något helt annat en heldag.

Och nu på kvällen har jag äntligen fått i mig ett mål kinamat. Riktigt riktigt gott. Jag har väntat i drygt 3 veckors tid på denna måltid.

Sammantaget har denna dag varit en riktigt bra dag, synd att den snart är slut...

Don´t EVER give up!

Idag när jag kom hem låg det ett paket i vår brevlåda, när jag kom in såg jag att det var till mig. Självklart sliter jag upp paketet och denna tavla och ett kort låg där i, man menar att jag är grodan.

Jag har länge sökt en bild som illustrerar min kamp, jag kunde inte hittat en bättre. Den här är klockren. Jag känner mig verkligen som grodan, är en hårsmån från att sväljas men lyckas kämpa från att slukas.

Tusen tusen tack för presenten. Den träffa klockrent och betyder väldigt mycket för mig.

Det är alltid skönt att antingen kunna sätta ord på eller illustrera hur man känner. Jag är trött på att vara grodan och längtar till den dagen då det blir ombytta roller...

Drömmar

Vad är drömmar? Ett tillfälle för en förvirrad del av hjärnan att framträda?

Den som i vaket tillstånd skulle resonera och fantisera som man gör när man drömmer skulle närmast ses som blind galen. Allvarligt talat, hur många av oss skulle inte känna att man hade tomtar på loftet om man resonera och fantisera på så sätt när man är vaken?

Vart kommer då drömmarna ifrån? Jag vet inte, har inte en aning. Förmodligen från tomtarna på loftet. När jag lägger mig för att sova och släpper garden så passar väl de på att smyga fram och ställa till lite oreda.

Och den där jävla Leukemin. Han tar varje tillfälle han får att ta stöd av andra i sin kamp, sin strid, mot mig.

Och med tanke på det är väl det knappast förvånandsvärt att hans tomtar (vilka är riktigt många) allierar sig med mina tomtar (inte fullt så många) och går till attack...

Skolan & Nilotinib

Nu har jag talat med "skolan" igen. De vill att jag fortsätter med den nuvarande delkursen vi läser. Skönt. Men det är inte riktigt över...

Man har inte tagit ett definitivt beslut i frågan, man lämnar det öppet om det skulle framkomma något mer/nytt. Jag förstår vad de menar och respekterar deras synpunkt. Men jag vet inte, det känns samtidigt som ett sätt att låta mig gå vidare men man behåller möjligheten att ändra sitt beslut på ett "snyggt" och enkelt sätt. Och är det så respekterar jag det med. Nu ska jag visa att deras beslut är jävligt rätt, ingen ska någonsin behöva ångra det eller få anledning att ifrågasätta det.

Det är skönt att mina värden håller sig så bra, då behöver jag "bara" ta prover en gång i veckan. Det ska bli så jävla fantastiskt skönt när allt har lugnat ner sig och man kanske bara behöver gå på provtagning kanske varannan månad. Då kanske jag hinner bygga upp min nålnoja igen ;-)

Jag längtar ofantligt efter att få börja med Nilotiniben igen. Det är ju faktiskt så att oavsett att jag har haft jättefina värden i en vecka nu så är det inte fören jag käkar medicinen som jag kan bekämpa Leukemin på riktigt. Just nu så har ju mina 7 år börjat ticka igen. Jag hatar verkligen den känslan, den är så jävla obehaglig. Att min kropp, eller delar av den, är destruktiva. Det går så mycket emot mig, min syn på mig och hela min övriga kropp. Fan jag ska vara "ung" och stark, inte ha en kropp som så fort den får chansen börjar vara destruktiv och helt jävla dum i huvet.

Jag känner mig nästan som en knarkare. Jag "behöver" min Nilotinib för att ha koll på nerverna. Med min medicin kan jag känna mig trygg, då besegrar jag Leukemin. LÄTT!!! Men framtill dess är kroppen inställd på "destruction mode", och det känns tungt...

Rond 12

"Vinnare av rond 12 är... JENS!!!"

Det var jämnt, jävligt jämnt.

Mitt HB är 141, +2. Fortfarande normalt men knappt nån skildnad.
1-1

Mina Trombosyter är 161, -7. Även det fortfarande normalt.
2-2

Mina Vita är 4,9, +1. Normalt, och inte ett täcken på att det håller på att stiga lavinartat.
3-2

Mina Neutrofila är 2,8, +1. Normalt och bra.
4-2

Ingen knock out men inte heller någon tveksam seger, fast knockar känns alltid roligare men inte bättre.

Det som är positivt och man absolut inte ska glömma är att jag har varit utan leukemi medicinen i 3 veckor nu och ändå så förblir mina värden bra. Ska passa på att smyga igång med träningen nu.

Undra om man kan svettas ut leukemin, eller om den kan förgöras av smärtan man kan uppnå efter ett hårt pass på gymmet eller i skogen...

Doktorn hälsa att de inte vill att jag börjar med leukemi medicinen innan min strupe är helt ok. Och den blir bättre och bättre för varje dag som går. Man grundar det beslutet på att jag fortfarande har så fina värden trots att jag inte medicinerar och då ställer man det mot att låta mina sår i matstrupen läka ut helt och hållet. Matstrupen har högsta prioritet för stunden, undra om inte jag ska käka kinamat snart? Kanske på fredag...

Jens vs Leukemin: 9-3

PS. nu är du i partärläge din lilla patetiska jävla skit. Vänta bara så ska jag köra skiten ur dig. Jag ska precis börja så håll i dig. Jag räknar till 1000 sen kommer jag och slukar dig, mosar dig.

Du vet väl att INGEN hinner ifrån mig!? Du vet väl att INGEN vinner över mig!? ALDRIG!!! NÅGONSIN!!!

Tänkte ta med mig backup men detta ska bli ett nöja att få köra slut på dig och dina grabbar helt ensam. Jag mot rubbet, kom an bara. Jag står och väntar...

Och by the way, hur smakar suspen?

Vakuum

Idag känns det som ett vakuum efter gårdagens möte med skolledningen.

Är ledig idag och har pluggat lite grann men måste erkänna att det känns inte så kul att göra det idag. Varför ska jag svettas över det här om jag ändå måste göra om det i vår?

Hela dagen har blivit så, känner mig inte alls särskilt väl till mods. Det skulle vara förjävla tråkigt om jag skulle anses inte ha kunnat tillgodogöra mig denna delkurs pga av min frånvaro.

Jag litar helt på min förmåga och är helt övertygad om att jag kan tillgodogöra mig denna delkurs om jag bara ges möjlighet. Ingen nämnd ingen glömd men det känns som det finns individer på skolan som "glider" igenom utan bli ifrågasatt över varken deras närvaro och framför allt deras engagemang.

Det känns då lite extra tråkigt att spela med helt öppna kort och bli uträknad utan få visa att jag visst kan klara detta...

Verkar som jag bara kan vänta och se vad som händer, hoppas skolan nöjer sig med att bara ger mig en varning...

Vilken dag...

Börjar med att i vanlig ordning hälsa veckan välkommen med lite stick i armvecket. Härliga underbara hatade föraktade förjävliga nålar...

Provsvaren kommer under morgon dagen.

Plugga sedan stenhårt för att kunna hänga med Olivia på utflykt med dagis imorgon. Jag hann precis klart innan det var dax att rusa till en examination i radio. Vilka jävla frågor de hitta. De flesta var enkla men några fick mig att vilja slänga radion i skallen på nån. Är det polis eller radiooperatör jag ska bli?

Därifrån direkt till skyttet. Prova att skjuta med mina glasögon idag. Och vet ni vad? Det gick mycket bättre! Självklart tycker ni, men kom ihåg att det är polis jag ska bli och inte raketforskare...

Därifrån till att träffa studieledningen. Vi diskutera hur det går för mig på skolan och min lite höga frånvaro. Nu ska de fundera på om de kan släppa vidare mig i denna delkurs eller om jag måste gå om den nästa termin. Det skulle innebära att jag inte kan börja jobba innan sommaren. Vi får se, jag tycker självklart att jag hänger med tillräckligt för att kunna tillgodose mig delkursen...

Efter det smet jag in på gymet och boxades med en docka. Känns bra...

Nu undrar säkert ni bara hur jag mår idag. Jag vet inte riktigt, det vart rörigt på slutet. Vi får se senare ikväll...

Farsdag

Jaha, idag har det varit farsdag.

Perfekt att få mysa på morgonen med tjejerna i sängen. Tänk om varje morgon kunde vara som i morse...

Men i morgon är en ny morgon och då är det måndag...

Måndag innebär nya prover. Hoppas den goda trenden håller i sig. Framför allt eftersom jag vill komma igång med medicinen mot skiten igen.

Min matstrupe börjar bli härlig igen. Nu känns den bara öm men det hindrar mig inte från att äta vanlig mat. Jag blir illamående efter en stund, men eftersom min mage borde ha storleken av ett ekollon så är väll det inte så konstigt...

Nåt annat som är härligt, och häftigt, är att nu har bloggen haft över 3000 besök. Det är riktigt riktigt mycket. Det är bara ett sätt som jag känner ert stora stöd på. TUSEN TACK!!!

Jävla nätter och Kinamat

Dessa nätter.

De är full fart hela natten lång. Är det inte den minsta som håller låda så är det mina drömmar.

Det som är ganska så fint i alla fall med mina drömmar är att de börjar bli lite "verkliga" nu. Det jag drömmer mycket om just nu är saker som kommer hända, tex kommande provtagningar och vad som kommer hända efter min utbildning är slut till årsskiftet. Otäcka spekulationer är det lite av för stunden...

Men de håller igång. Jag får ingen ro. Och de är för det mesta ganska tunga drömmar.
Det har satt fart nu efter sjukhusvistelsen. Hoppas det är över snart.

Det suger att inte sova ordentligt.

Men nåt som är jävligt bra är att jag har börjat äta riktig mat igen. Det är fantastiskt gott. Som jag har längtat, det är inte aptiten som krånglat det är ju den där jävla matstrupen.

Snart blir det kinamat, massor av kinamat, jag älskar kinamat, jag ska tok svulla kinamat!!!

Dagens bergodalbana

Det började bra hemma på morgonen.

Går glad i hågen till bussen. Vem möter jag på vägen?

Jo den där jävla nollan Leukemi och hans grabbar. De står på avstånd och attackerar, som vanligt fegt bakifrån. Och vilka träffas de fick in, klockrena. Lusten rann ur mig direkt...

Väl i skolan och på skjutbanan. Ditt in kom han inte, det går bra och lusten kommer tillbaka.

Vi öppnar dörrarna för vädra ur krutdoften. Vem slinker in då? Jo, den lilla jävla råttan.

För första gången modig. Jag står ju där med en skarp laddad Sig Sauer och är det nån jag skulle skjuta utan den minsta tvekan är det just Leukemin. Han klänger sig fast som en tung ryggsäck och suger ut min lust och ork.

Sitter nu på tunnelbanan på väg hem till min borg. Längtar till jag kan låsa mina portar och stänga honom ute. Sen behöver jag inte gå ut fören brorsan är med mig i eftermiddag.

Då är han och hans grabbar välkomna att möta bröderna. Då ska de få sitt livs tyngsta och förmodligen sista rejäla proppar. Ingen rår på oss...

Men jag orkar inte slåss för mitt liv hela tiden, så lämna mig i fred en stund nu...

I skolan

Idag har jag haft med min egna supporterförening (olivia) till skolan, tillika clown, kör och stå uppare.

Skönt med den back upen. Och resan blir helt plötsligt kul och spännande i stället för ett ställe att bryta ihop på.

Tänk om man kunde ta med supportföreningen varje dag...

Förbannad

Idag är jag förbannad, jävligt förbannad. Man kan säga att det brunnit för mig.

Fy fan va jag är less på all jävla skit.
Allt verkar ju gå så bra nu sägs det. Men jämfört med vadå?

Jo, hur jag var för några dagar/veckor sedan. Det är just det som gör mig så jävla
förbannad! Varför kan inte jag få jämföra med hur det ska vara, inte hur det var när mina blodvärden var kass eller min matstrupe vägra vara med.

Jag har inte lyckats acceptera fullt ut att jag fått leukemi, fy fan i helvete vad jag hatar leukemi. Vem i helvete kom på leukemi? Det sägs att allt har en mening, vad fan är meningen med leukemi?

Idag är jag på så dåligt humör att jag inte ens har lust att försöka vara glad.

Till Leukemin vill jag säga: FUCK OFF, DRA ÅT HELVETE DIN JÄVLA IDIOT!!!

Nätter igen

Nu har nätterna börjat spöka igen.

Jag drömmer ständigt om sjukhus, sjukdom och dropp. I alla dess olika variationer och med blandat resultat.

Framför allt varierar mitt egna tillstånd.

Jag känner inte att jag har ork för en jävla massa mardrömmar nu igen.

Faan jag som verkligen hoppades att jag var klar med just den här skiten...

Spricker

Det känns som jag ska spricka när som helst.

Först händer nåt som är underbart, sen nåt som är katastrof. Det verkar gälla allt. Det började för 5 år sen. Först föds min första dotter. Livet är fantastiskt. Sen blir jag tok sjuk. Livet är mörkt.

Och så har det fortsatt, fast inte alltid så stora variationer. Hur mycket klarar man innan man spricker?

Spricker som en sten som man först varmt upp och sedan slänger kallvatten på. En sten som spruckit blir aldrig hel igen. Hoppas jag blir det om jag spricker...

Rond 11

"Vinnare i rond 11 är..... på knock out...... JENS!!!!!!!!"

Inför denna rond skaffade sig Leukemin ett försprång genom att på ett fult och oschysst sätt sätta mig ur balans, genom såren i min matstrupe.

Men dagens provsvar talar sitt tydliga språk:

Mitt HB är 139. Normalt.
1-0

Mina Trombosyter är 167. Normalt.
2-0

Mina Vita är 3,9. Normalt.
3-0

Mina Neutrofila är 1,8. Normalt
4-0

För första gången har jag en helt normal blodbild. Och jag behöver inte åka till KS något mer denna vecka för nya prover.

Gå det att summera på något annat sätt än att jag slaska till Leukemin så ordentligt att inte ens hans egen mamma skulle känna igen honom.

Helt enkelt: KNOCK OUT!!!

Jens vs Leukemin: 8-3

Hemma, för gott?

Så jävla skönt att va hemma. Det är en svår beskriven känsla att skrivas ut och få komma hem. Det är som livet börjar leva igen...

Nu har jag "kravet" på mig att jag måste få i mig minst 1 liter, men helst 1,5 liter, vätska per dag. Om inte så måste jag ringa till avdelningen så kommer väl allt börja om igen med dropp och skit.

Och gissa om jag är motiverad att få i mig mat?! Jag tvångs åt min frukost på KS idag trots att jag mådde illa bara för att visa att jag visst kunde bli utskriven.

Imorgon ska jag till Söderort och "kliva ut" ur garderoben. Jag har pratat med min kontakt där idag och det kändes som han tog det bra men vi ska ändå träffas och diskutera det hela lite närmre imorgon. Hoppas han tar det hela bra...

Idag kommer nya provsvar och i och med det avgörs nästa rond. Hoppas inte Neutrofila (immunförsvaret) har fortsatt att dala...

Slut på permisen...

...så jag sitter åter på mitt rum.

Det har varit jätteskönt att vara hemma över natten. Bra för mig och bra för mina tjejer. Det märks att de har påverkats av att jag varit inlagd, och det gör ont i mig.
Vårat mål har alltid varit att tjejerna ska påverkas i minsta möjliga mån, men som det blev nu var det ofrånkomligt att de blev påverkade.

Nu hoppas jag på att få lämna KS snart, inom några timmar. Vi får se, men jag skulle bli förvånad om jag inte blir utskriven idag. Sen hur mycket jag får vara på Dagvården återstår och se...

Fy fan de sista dagarna har verkligen varit jobbiga...

Lycka!!!

Jag har permis!!!

Morgon på KS

Idag är en bättre dag.

Har fått i mig en näringsdryck på ny rekordtid: knappt 2 timmar.

Ska pröva med lite mat till lunch och mellanmål. Om det går bra kan jag få permission!

Saknaden efter mina tjejer är enorm, längtar så mitt hjärta spricker...

Från min 1:a på KS

Nu har jag legat uppkopplad non-stop med dropp sedan halv tio igår förmiddag. Ju längre jag matas genom min högra arm desto mer växer suget efter riktig mat.

Jag längtar nåt sjukt efter schewzuan-kyckling med ris och en enormt stor god pizza. Efter det vill jag sätta mig i min soffa med massor av sourecream-chips och hallonsoda. Och till sist min egen kudde i min egen säng i mitt egna hem...

Jag har tappat drygt 3,5 kilo den senaste veckan så jag har lite att äta upp...

Jag har det fortfarande svårt att få i mig nåt. Men jag kämpar på.
De har gett mig en medicin som ska fungera som en skyddande hinna i matstrupen och sen tar jag min Xylocain 4 gånger om dan för att hålla grejerna så bedövade jag bara kan.

Min blodbild har ändrats lite sen sist. Det som är värt att notera är att de Neutrofila (immunförsvaret) har gått neråt. Hoppas det stannar innan det blir nytt "husarrest"...

Nu saknar jag mina tjejer så mycket så att jag tror mitt hjärta brister snart...
Det jävla molnet av gråt i bröstet håller på att växa upp och bli riktigt stort...
Tänk att det som kan skänka mig så fantastiskt mycket glädje också kan få mig att känna mig så ensam. Jag vill bara få ta hand om mina tjejer...