Så jävla trött...

...på denna skit.

Jag längtar som en tok tills jag kan börja leva ett normalt liv med min Leukemi. Slippa besöka KS titt som tätt. Slippa oroa mig över provresultat. Slippa tänka på Leukemi i tid och otid. Bara slippa all skit...

Jag hoppas jag snart kan fortsätta med min medicinering. Rent fysiskt är det ingen ko på hal is. Värdena går stadigt uppåt men det är ju långt kvar till rekordnoteringen på 105 Vita.

Det är den psykiska aspekten som är tung, riktigt tung. När allt strular och man börjar känna sig hemma på KS är det svårt att hålla humöret uppe. Fy faan va jag hatar leukemi, kan verkligen inte tänka på det och något positivt samtidigt, omöjligt. Leukemi är oförsvarbart och nån som tänker köra med argumentet att allt har en mening får nog slipa sina argument duktigt innan man ger sig in i en diskussion med mig. Annars svär jag mig fri från mitt handlande...

Jag vill börja bekämpa Leukemin med den hjälp som jag behöver, Nilotinib. Kroppen gör ett bra arbete just nu men det är ju trots allt svårt att blunda för fakta.

Fakta är att det finns något fruktansvärt i min kropp. Något som är riktigt destruktivt. Något som är ute efter att förgöra min kropp. Något som kommer att förgöra min kropp. Något som suger ut all min lust och ork.

Det är en jävla typ som heter Leukemi och han tar god hjälp av sina polare Philadelfia kromosonerna. Jag är så oändligt trött på dessa jävla pappskallar.

Jag vill bara få leva, slippa oroa mig för min framtid.
Är det för mycket begärt!?!?!?