Dif- Skellefteå 3-2

Så då var matchen slut, dif vann. Men då är, tyvärr, även verklighets flykten över och tankarna tornar upp sig i horisonten som mörka moln. Mörka moln som vill komma in och piska mig till sömns med en rejäl åskskur. Men det kan den glömma. Är strax hemma, där kan jag ta skydd och få trygghet. Idag kan Leukemin slå sig trött, aldrig att jag viker ner mig ikväll. Blodsmaken ska bara sporra mig till en ny seger!!!

Men nu är jag mäkta trött, hoppas jag får en "mild" natt...

Imorgon är en ny dag, hoppas den blir minst lika bra...

Annat att tänka på

Skönt att hitta på nåt så fokus kan skjutas en bit från Leukemin. Hoppas det går bra så man slipper vara sne när man går här i från.

Idag har varit en bra dag psykiskt. Inte särskillt nedstämd men med koncentrations svårigheter i skolan. Fysiskt brukar det inte vara så tufft, och det är det inte heller idag. Huvudvärk och en grym trötthet, men det är inget ovanligt för stunden. Snarare normalt med tanke på blodvärdena...

Nu ska jag titta vidare på hockeyn... Ha det bra

2-0

"Vinnare i andra ronden är... Jens!!!"

Dagens resultat har kommit och samtliga blodvärden har förbättrats, lite men ändå i rätt riktning. Ett steg i taget... Återstår att se om det är min nya eller om det var min gamla medicin som är orsaken. Men idag är det skitsamma, det viktiga är att det blivit bättre!

Så nu kastar jag handskarna, spottar ut tandskyddet och slår hårdare, snabbare och siktar på hakan. Nu är det knock som gäller. Om ni hör nån som gnäller, pinas, gråter, ropar på hjälp så bry er inte om det, då är det bara jag som kör över Leukemin. Äter upp den rå, spottar ut den igen och ger den en ny omgång!!!! Nu är det pay back time!!!

Jens vs Leukemin: 2-0!!!

Ät skit din jävel, nästa rond kastar jag suspen, men först ska du få smaka på den...

KS igen

Jaha, då var man på KS igen. Och en ny "morgonbricka" har serverats...

Hydrean (den temporära medicinen jag åt förut) verkar har gjort ett bra jobb med de vita blodkropparna, vi får se idag hur det gått nu när jag hållt upp med Hydrean i ca en vecka. Förra veckan låg mitt värde på 35,9, att jämföra med min "topp notering" på 105,2.

Dock sjunker fortfarande mitt hemaglobin och mina trombocyter. Vilket kanske inte var oväntat eftersom, vad jag förstått ,inte Hydrea jobbar på de värderna. Väntar med spänning på dagens resultat...

EKG´t såg bra ut i vanlig ordning, nu är det några timmars "vila" och sedan lite mer blodprov och ett till EKG sen bär det av till skolan.

Vita Arkivet

Förra terminen på "Mental träning" i skolan pratade vi en del om "det värsta tänkbara" eftersom vi kan utsättas för en del otrevliga situationer i vårat blivande yrke. Vi fick då rådet att fylla i det "Vita Arkivet" (http://www.fonus.se/index.php?id=904) och att göra det ganska omgående så att det fanns tillgängligt för anhöriga.

Önskar jag hade gjort det då, då skulle jag slipa det nu...

Det var inget vidare muntert, men skönt att ha gjort. Om det "värsta tänkbara" nu inträffar, mot alla odds, så hoppas jag underlätta lite för mina anhöriga.

Det är konstigt, för det är inte alltid som jag är rädd att Leukemin ska ta knäcken på mig, men jag blir inte av med känslan att jag ska knalla i förtid...

En känsla som idag gör mig rädd och ledsen...

Natten...

Blev underlig, mycket drömmar om KS och Leukemi och annat skit som skapar panik, precis som inte KS och Leukemi räckte.

Inatt vakna jag med hjärtat i halsgropen efter drömt att jag varit inlagd på KS, i mitt rum, och det var en bomb på våningen under. Jag var oförmögen att ta mig därifrån för egen kraft och ingen kunde komma in och hämta mig i min säng. Varför måste jag ödsla kraft på sånt här junk?

Imorgon är det måndag igen, då måste jag lämna mitt trygga hem. Känns jobbigt.
Känns jobbigt att behöva lämna den trygghet som jag känner här hemma, att behöva "ta" mig ut i världen. Att konfronteras med en massa folk och intryck. Jag blir oftast så trött då, och när jag blir trött har jag svårt att kontrollera mina tankar.Då kommer alla mörka tankar fram, tankar som får mig att bli ledsen och rädd...

Jag har en tryckande känsla i brösten och upp i halsen, ungefär som när man vill spy. Jag tror det är rädsla och sorg som trycker på, önskar det gick att köra ner fingrarna i halsen och spy upp skiten.

Det är jobbigt att vara så skör...

Om natten...

...kommer drömmarna.

Det är själva faan att det inte går att inte få en lugn stund, jag processar skiten ständigt. Dag som natt...

Det är korvstoppning, in med en massa fakta, tankar och underliga funderingar. Men lite kommer ut...

Önskar man kunde köra en rejäl tarmsköljning där allt far ut. Istället samlas det nu upp i mitt bröst och min mage, där ligger det och gror och skapar massa oro, rädsla och mörka moln. Mörka moln som skymmer min sol...

Oftast kommer jag inte ihåg vad jag drömt, bara att det varit mycket Leukemi, KS och annat relaterat skräp. Skräp som får en att vakna svettig, orolig och ledsen...

Nu är det natt igen, jag försöker tänka på något annat när jag sluter ögonen, men allt kommer bara tillbaka till en sak: Leukemi...

Hur ska jag kunna slappna av när jag har huvudet fullt av Leukemi?
Önskar jag inte behövde sova...

Trött...

Idag är jag trött, jävligt trött.
Så trött att jag inte vet hur jag mår. Känner mig dämpad hur som helst...

Det känns som en våg är på väg inombords, en våg av rädsla och sorg...

En våg som gör mig orolig...

Neråt...

Nu börjar krafterna ta slut igen. Krafterna som lyckats hålla mig över ytan i 2 dagar.

Nu känns det som jag sakta glider ner under ytan igen. Skönt att jag hunnit hämta luft...

I morgon är en annan dag, hoppas den blir bättre...

Hmm...

Jag tycker det är skit att jag som bara är 30 år har fått Leukemi.

Jag tycker det är skit jobbigt att behöva vara så jävla rädd för att min tid snart ska vara förbi. Det är för tidigt för mig att knalla vidare, att lämna mina tjejer. Det gör mig så ledsen...

Det gör mig så ledsen att det är så jobbigt för er omkring...

Hoppas morgondagen är minst lika bra som denna...

Vilket underbart väder. Tänk om mitt inre kunde vara lika välmående som vädret är bra.

Den dagen ska komma och jag längtar dit!

Är på landet för att försöka ta itu med alla mina tankar. Men även här är de läskiga, så klart. Jag hatar att vara rädd och blir fan förbannad av det, på det.

Jag vill inte dö och kommer i helvete inte låta nån annan ta kontrollen och bestämma åt mig när det är dax. Om Leukemin tror det är dum i huvudet och kan sätta på sig slaktmasken med det samma. Det kan den ändå om den vill avsluta detta på ett smärt fritt sätt. Jävlar va arg jag blir när jag tänker på vad den gör med mig och er omkring mig.

Tror jag ska krypa in i min kropp, ta med mig en blåslampa, och jaga ut skiten!!!

Vinden har vänt...

Idag har varit den bästa dagen på länge.

Känns skönt, molntäcket har börjat lätta och jag har skymtat solen.
Hoppas det är ett högtrycksfront på väg in över oss!!! Vi behöver det...

Nu jävlar ska jag ta kommandot över Leukemi och det ska vara jag som bestämmer över min kropp. Inte något jävla idiot kromosom som ingen tycker om. Det måste vara därför de är så jävla många för annars finns det ingen som tycker om den.

Kromosomen och dess familj lirar banjo och dricker vetekli genom sugrör. Troligen uppstod dom i nåt hörn på Gotland innan färjan börja gå, om ni förstår vad jag menar. Hans mor är hans syster och moster och faster på samma gång, inom dess familj är man inte så noga med äktenskap inom familjen...

Så några tänder att slå ut på den jäveln lär inte finnas men stryk ska den ha! Och det kommer den få!

Så nu är det 80 000 000 mot 1, jag mot dom vita blodkropparna (och annat skräp). Nu ska jag stånga min panna blodig och mosa allt i min väg. Jag kommer äta Leukemin, nu är det dess tur att falla fritt fån 10 000 meter. När den landar väntar jag på den och då är det dax för en "dans", en dans som kommer vara så hård att Leukemin önskar att han inte existera, att hans föräldrar gjort abort. Men nu är det försent gosse! Det var inte jag som börja den har skiten och den som gett sig in i leken får leken tåla!

Kan behöva lite backup emellanåt, så peta in tandskydden och häng på.

NU KÖR VI!!!

Idag...(3)

Hemma från KS och försöker smälta all information. Snacka om korvstoppning.

Det blev den nya medicinen, Nilotinib, som jag ska äta. Känns bra eftersom det är samma företag som forskar fram den som kom fram med den "ordinarie" medicinen "Glivec". De borde inte jobba med att ta fram en ny medicin om den inte vore bättre...
Och tur hade jag oxå, studien genomförs i flera länder och innehåller 771 patienter.
Jag är den 771:a patienten, känns bra att man kan ha tur ibland iallafall.

Fördelar med att delta i studien är bland annat att man får mer och noggrannare undersökningar och gratis medicin. Känns bra för medicinen är dyr.

Efter att ha varit på KS känns det alltid lite bättre. Tyvärr kan jag inte känna ren glädje, det dystra känns bara mindre dystert. Idag känns det mindre dystert.

Jag hoppas kunna hålla uppe den här kämparglöden jag känt idag under några dagar,
så jag kan närma mig ytan igen och hämta lite luft.

Idag...(2)

Äntligen och för första gången skiner solen över KS. Det måste vara ett tecken...

Idag... (1)

Idag inleds rond 2. Jag gick vinnande ur rond 1 och borde på så sätt fått Leukemin i gungning. Det är alltid skönt att få första poängen, speciellt eftersom han börja med att soppa till mig rejält under bältet.

Idag började jag blöda näsblod på bussen men en sån tjuvsmäll biter inte på mig. Blodsmak får mig bara att kämpa hårdare!

I rond 2 är det slut med kroppslag, nu går jag enbart efter idiotens huvud. När han vaknar efter denna rond kommer han tro att han blivit överkörd av X2000 och sedan medtagen på fest med ryska sjömän i Värta hamnen. Han kommer ha ångest, värk och känna sig smutsig!

Så kom igen alla jävla Leukemi k%¥#r, nu kör vi. En mot alla, alla mot MIG!!!

Nu vankas det smörj...

1-0

Även fast det är en tuff dag idag så finns det nåt att glädja sig åt.

Dom ringde från KS och medelade mina blodvärden. Dom har förbättrats efter jag började med min temporära medicin. Så nu kan Leukemi helvetet dra åt helvete!

Imorgon börjar jag med the real shit och då är det dax för den fega lilla skiten att bli fylld av ånger. Det kommer bjudas på ett riktigt jävla holm gång.

Aktuell ställning: Jens vs Leukemi 1-0!!!

KS igen

Ja ha, då har man vart på ks igen. Fan jag hatar det stället.

Egentligen är det väl kanske anledningen till att vara där jag hatar. All personal är ju hur bra som helst...

Nu känns allt jobbigt. Sitter och försöker tänka på nåt kul, omöjligt. Jag förstår inte hur det stickande molnet och den svarta klumpen får plats i min kropp. Känns som de väger flera kilo styck.

Idag är jag rädd. Rädd för slutet.

Det måste vara långt borta...

Jag gör vad som helst för att medicinen ska funka...

Äckligt

Fy fan va äcklig känslan är av att vara sjuk av en dödlig sjukdom.
En sjukdom som redan har börjat bryta ner min kropp mot slutet.

Äckligt är det att tänka på om jag skulle komma att lämna mina tjejer alldeles för tidigt.
En tanke som skapar panik och kaos inombords.

Jävlar vad jag är rädd...

Rastlöshet

Jag vill vila, men blir rastlös snabbt.
Jag vill hitta på nåt men tröttnar snabbt.

Jag fylls av en olust känsla, ungefär som när man var liten och hittat på nåt dumt och bara vänta på att en vuxen skulle konfrontera än.

En olustkänsla som fyller hela bröstet...
En olustkänsla som gör att man inte får nåt gjort...
En olustkänsla som är så jävla frustrerande...

Natt åter igen...

Nu börjar natten smyga sig på.
Och likaså obehags känslorna...

Märkligt att det ska vara så tungt på nätterna, vad bra det skulle va om man
kunde kontrollera sina drömmar.

Natten är inte bara mörk rent faktiskt, den är det även i mitt inre...

Jag försöker

Jag försöker att vara glad, att ha kul.
Jag älskar att vara glad, att ha kul.

Men jag lyckas inte vara glad och att ha kul, inte på riktigt.
Det är som om jag ständigt befinner mig i ett regnmoln.
Jag ser solen runt omkring och hur den skiner, men den
skiner inte på mig.

Hoppas det spricker upp snart...

Natt igen...

Då har det varit natt igen.
Ytterligare en natt fylld av drömmar.

Cornelia vaknade strax efter kvart över fem och det kändes då som om jag sovit i ca 40 minuter.
Tack för jag fick sova vidare...

Jag "förstår" inte vart alla drömmar kommer ifrån, det känns som om jag inte tänker på mycket annat på min vakna tid så varför inte låta mig vila lite från det när jag sover?

Allt jag vill är att ha en lugn natt så jag kan vakna upp och känna mig "nollställd" nån gång.

Lite ironi...

Eftersom jag tidigare använt låt texter, så varför inte?

"Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
ingen hade han som körde.
Mormors lilla kråka skulle ut och åka,
ingen hade han som körde.
Än slank han hit (hjärninne & hjärninflamation)
än slank han dit (diskbrock)
än crasha han ner i diket (leukemi)."

Jaha

Vad är meningen med allt detta?

Att stånga sig blodig mot sjukdom efter sjukdom.
Att ständigt slås omkull för att resa sig åter upp.
Att ständigt behöva tok kämpa för sitt välmående.

Det sägs att det som inte dödar än, stärker än.
Jävlar vad jag i sådant fall kommer gå stärkt ut ur de
senaste 4 åren. Hulken kommer framstå som en 2 månaders
bebis med kolik och falsk krupp.

Det är en jävligt tuff uppgift att ta sig igenom detta, inte
bara för mig utan även för er som står vid min sida.
En uppgift som vore omöjlig om det inte var för er alla där ute som
stöttar mig. Tack!!!

Fritt fall

Märkligt att en dag som börja så bra kan avslutas med ett fritt fall från 10 000 meter som totalt krossar en.

Äckligt hur mycket rädsla man hinner uppleva innan man slår i marken.

Rädsla för att inte kunna resa sig upp och gå vidare...

En annan märklig sak

Jag har länge känt/trott att jag ska dö ung. Jävligt läskigt att det visade sig vara sant!

Men med lite piller och min vilja ska vi snart se att skiten vänder. Då är det leukemins tur att gråta sig till sömns på nätterna!

Jävlar va med däng den ska få! Den ska få äta så mycket skit för nu jävlar i mig valde den fel person att ge sig på! Den kommer be om nåd men jag kommer vara skoningslös, jag kommer spöa den hårt dygnets alla timmar, årets alla dagar! Nästa vecka börjar rond 1 och den slutar bara på ett sätt: ''vinnare på knock out är...JENS!!!''

Håll i er för nu blir det åka av!

Tomhet

Idag har det varit mycket, väldigt mycket.
Idag känns det tomt inombords.
Märkligt att man kan känna sig så tom när man har så många/mycket runt omkring sig.
En tomhet som fylls av en växande svart klump i magen som sprider rädsla och panik...

Hoppas det blir en bättre dag imorgon...

Hoppas tjejerna vet...

Sometimes late at night
I lie awake and watch her sleeping
She's lost in peaceful dreams
So I turn out the lights and lay there in the dark
And the thought crosses my mind
If I never wake up in the morning
Would she ever doubt the way I feel
About her in my heart

If tomorrow never comes
Will she know how much I loved her
Did I try in every way to show her every day
That she's my only one
And if my time on earth were through
And she must face the world without me
Is the love I gave her in the past
Gonna be enough to last
If tomorrow never comes

I made a promise to myself
To say each day how much she means to me
And avoid that circumstance
Where there's no second chance to tell her how I feel

Natt igen...

Då var det natt igen och familjen sover.

Själv känner jag mig som ett barn som är rädd för mörkret.
Jag vet att jag måste sova, men är rädd för det.

Varför känns allt så jobbigt på natten?
Varför måste drömmarna bara handla om Leukemi helvetet?
Varför måste jag alltid vara rädd att det inte finns någon morgondag?
Varför växer alltid klumpen i magen och det stickande molnet i bröstet på natten?

Varför hände den här skiten mig/oss?
VI HAR HAFT TILLRÄCKLIGT!!!

Just idag...

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

7 år

7 år går fort, snälla låt medecinen funka...

På sjukan

Idag har jag varit på KS, mitt andra hem, igen.

Där serverades återigen en trevlig "frukostbricka" innehållande 5 provrör och en fet kanyl.
Mums va härligt...

Det var för att ta tester inför medicineringen samt uppföljning av mina värden.
Man kan väll kort och gott säga att de värden som ska minska har ökat och vice versa. Så nu blev det ytterligare mediciner för att bromsa upp det hela lite grann.

Facinerande vad mycket läkarna vet om vissa saker men står totalt handfallna inför andra. Tex har man räknat ut att mina extra vita blodkroppar, och de andra skräpet sjukdomen härjar runt med, väger ca 1 kg i min kropp.

Med all denna kunskap kan man anta att det hela började för ca 1, möjligen 2 år sedan. Det känns ju så där efter som man obehandlad inte har så många år att spela på och jag redan förbrukat 1 eller 2 år.

Vad har hänt?

Det började i söndags (för en vecka sen), i vårt medvetande, men inte i min kropp.
Där har Leukemin härjat en tid.

Jag hade haft bihåleinflammation i ca 2 veckor och mitt i den perioden byte jag pencilin till en som går till angrepp mot inflammationen på en bredare front.

Samma dag som jag byte pencilin upptäckte vi ett stort (drygt en knytnäve stort) mörk lila blåmärke på utsidan av min högra vad. Hade ingen aning om vart ifrån det kom men trodde att jag kunde ha fått det på jobbet på fredagen, det var några nissar som stöka duktigt.

Dagen efter, tisdag, upptäcker vi nästa blåmärke och det sitter på utsidan av höger lår. Nästan identiskt med det första. Tänkte att det måste uppstått i samma situation som det första blåmärket.

Veckan gick och fredagen kom nästa, lika dant, blåmärke. Denna gång uppe på höger skuldra. Nu tyckte vi att nåt var märkligt och jag kontaktade sjukvårdsupplysningen. Vi kom inte fram till nåt.

På söndags eftermiddagen uppstod det fjärde stora blåmärket, denna gång på vänster vad. Lollo var här och jag visade henne mina blåmärken. Hon sa att hon tyckte att jag måste ringa vårdcentralen dagen därpå och att det inte kunde vänta. Eftersom jag skulle ut till min polismyndighet på måndagen ville jag inte offra en dag till detta utan kontaktade i stället min närakut.

De sa att det troligen kunde vara biverkningar och att jag måste söka upp en akutmottagning för vidare provtagning.

Sagt och gjort, jag åker förbi och tar med mig Pepe eftersom en söndagskväll på akuten kan ta långtid.

Efter provtagning och undersökning medelade läkaren mig att jag blir kvar över natten på grund av mina dåliga blodvärden för observation. Faan i elvete tänkte jag eftersom jag såg att i vilket fall förmiddagen nästa dag skulle jag tillbringa på skolan och missa på myndigheten.

Under natten tar de blodprov på mig vid två tillfällen till. Följande morgon startar läkarna sin rond hos mig och efter bara nån minut är de klara med mig. De ska ringa Hematologen (hade ingen aning om vad det innebär) på KS och rådgöra. Efter ca 5 minuter kom en syster och sa att vi skulle packa, jag ska omedelbart till KS.

Efter ca 20 minuter satt jag som ett frågetecken i ett väntrum på KS. Jenny och mamma kommer till mig. En ny doktor, dr Lotta, tar ett benmärgsprov på mig och ytterligare blodprover. Jävlar i mig va det var obekvämt, de plockar loss en liten del av min höft för vidare analys, genom skinkan.

Sen släpper hon bomben, hon tror att jag har Leukemi. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller göra. In på ett rum och i en säng sen kom även pappa och Daniel upp.

Förra veckan var full av provtagningar och jag skämtar inte om jag skulle uppskatta det till ca 40 rör blod jag har lämnat. Det har sparat en del av min blodplasma samt "tvättat" blodet från vita blodkroppar (man ska ha mellan 4-5 miljoner vita blodkroppar och jag har knappt 100 miljoner) genom att sätta en kanyl i vänster arm och en annan i höger arm. Sen tappar de ut allt (inte samtidigt såklart) blod genom en maskin och sedan tillbaka in i omloppet igen två gånger.

Ja, det var en sammanfattning av vad som hänt hit intills och morgon dagen är fylld av nya undersökningar för att bland annat se vilken medicin jag ska få.

Vad detta innebär ska jag försöka sammanfatta, men det får bli en annan dag.
Detta blev kanske känslo kallt och jag har säkert missat en hel del, men jag orkar inte engagera hjärtat just nu. Det är tillräckligt fullt av sorg och rädsla...

Hjäp!!!

Varför kan ingen göra nåt så jag slipper allt det här?
Det är fruktansvärt att gå runt och vara rädd att allt
snart är över!!!

Hur funkar det?

Fattar inte hur saker och ting i mitt liv funkar och är menat. Har börjat ta det ''försiktigt'' när jag tex åker skidor och cyklar. Har haft många som försökt ge mig på käften på jobbet, men alltid lyckats parera smällen. Kan inte relatera en skada till nåt sånt kanske de senaste 10 åren.

Vad händer då?

Jo, då fylls mitt liv av sjukdomar. Räckte inte en kombinerad hjärnhinne- och hjärninflammation, en tid som var riktigt tuff. Lägg där till förlusten av en barndoms vänn och ett diskbrock (diskbrocket sved knappt i jämförelse).
Jag trodde ärligt talat att jag fått ta min del av elände! Jävlar i helvete va fel jag hade. Då försöker nån jävla idiot ta död på mig, va är det för jävla stil att ge mig leukemi nu, efter allt detta?!
Sen då, när jag ridit ut den här stormen, vad kommer då? En atombomb i arslet?
Helt klart är att ''nån'' vill mig illa, snart är det dags för konfrontation och då ska ''nån'' få äta skit. Nu räcker det, är så jävla sne men samtidigt, hellre mig än min familj. Snart är det dax för en uppgörelse och då blir frågan: do you feel lucky punk?!

Idag...

Idag känns som en sorglig dag.

I magen ligger en stor, svart, otäck klump.
En klump som vill sprida rädsla och panik.

I bröstet finns ett stickande moln.
Ett moln som bara vill få en att gråta.

Hoppas det blir en bättre dag imorgon...

Skönt

Idag har vi försökt vara en vanlig familj, vi har tillbringat en del av dagen på Wasa museet och bara umgåtts. Förutom när jag har krypit undan och sovit vid två tillfällen.

Känns jättebra och det märks på barnen oxå tycker jag.

På vägen hem var vi förbi Jonte. Det blev mycket, för mycket. Efter 5 minuter palla jag inte mer. Klart jag saknar honom så det gör ont, men jag är inte redo att möta honom än...

Nu ska jag snart ut och åka radiobil hela natten, askul och en skön tillflyktsort.

Nätter

Hur kan något så underbart som att sova förvandlas till nåt obehagligt?

Jo för på natten kan man inte kontrollera sina drömmar, känns om jag inte gör annat på natten än att drömma om den här jävla skiten. Tur att jag ska åka radiobil hela natten som kommer, då kan man ju inte sova. Jag känner nästan att en rädsla för att somna...

Konstigt

Konstigt är att vissa kämpar för att avsluta sitt liv i förtid när andra kämpar för att få leva vidare...

Doktor samtal

Jag talade med doktor Lotta idag. Hon sa att det nu var bekräftat att jag har KML (kronisk myeloisk leukemi), man har hittat s.k. Philadelphiakromosom i de benmärgsprover man har tagit. Vilket på ett konstigt sätt (men ändå kanske logiskt) var bra, då var det inget värre.

Det finns massa info på webben men min doktor har rekommenderat mig att inte läsa för mycket, för många sidor har gammal information (jävligt depremerande läsning) eller information som inte gäller Sverige (inte heller särskilt rolig läsning alla gånger). Men det har inte varit lätt att låta bli och jag kan bara instämma i att det är bitvis skittung och nattsvart läsning. Återkommer om jag hittar en bra sida så slipper ni besväret, och kanske även ångesten...

Nu väntar yterligare provtagning nästa vecka för att fastställa min hälsa i övrigt inför medicineringen, därefter nä de har ok:at mig i Staterna ( de äger forskningsprojektet jag ska gå med i ) så kommer behandlingen sätta fart veckan där på. Blir skönt när det startar.

Håller på att samla mental kraft just nu inför hösten, ska hitta på roliga saker med familjen och ut och åka två pass radiobil med mina blivande kollegor i Söderort. Det gäller att fylla reserverna inför vad som komma skall.

Min blogg

Jag har tänkt att försöka skriva av mig lite av mina känslor och dela dem med er andra.

Det som skrivs kommer säkert vara lite osammanhängande och märkligt. Jag tror inte jag kommer redigera så mycket utan skriva direkt från hjärtat.

Ni får ursäkta språket.

Tvist...

Jävlar vilken tvist allt fick i morse.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska äta medicin och om inte medicinen hjälper kommer jag bli sjuk och att det skulle kunna få jobbiga konsekvenser.

Helt plötsligt förstod jag att det var tvärt om, min kropp är på väg, sakta men sten säkert, tacka för sig. Den håller helt enkelt på att avveckla verksamheten. Och jag ska äta medicin för att förhindra skiten att fortsätta apa sig i min kropp!!!

Jag sitter alltså tok djupt i skiten.

Hur känns det då att vara döende?

Det orkar jag inte ens sätta ord på...

En känsla...

Jag har hört på radion idag att vi har solsken över hela vår stad
det låter väldigt underligt för jag har bara regn hos mig.

Jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel, för ända sen i söndags
så har jag bara regn hos mig.

Och mera det blir, vilket lågtryck man har hamnat i för jag har bara
regn hos mig...