Natt igen...

Då var det natt igen och familjen sover.

Själv känner jag mig som ett barn som är rädd för mörkret.
Jag vet att jag måste sova, men är rädd för det.

Varför känns allt så jobbigt på natten?
Varför måste drömmarna bara handla om Leukemi helvetet?
Varför måste jag alltid vara rädd att det inte finns någon morgondag?
Varför växer alltid klumpen i magen och det stickande molnet i bröstet på natten?

Varför hände den här skiten mig/oss?
VI HAR HAFT TILLRÄCKLIGT!!!