Idag har vi försökt vara en vanlig familj, vi har tillbringat en del av dagen på Wasa museet och bara umgåtts. Förutom när jag har krypit undan och sovit vid två tillfällen.
Känns jättebra och det märks på barnen oxå tycker jag.
På vägen hem var vi förbi Jonte. Det blev mycket, för mycket. Efter 5 minuter palla jag inte mer. Klart jag saknar honom så det gör ont, men jag är inte redo att möta honom än...
Nu ska jag snart ut och åka radiobil hela natten, askul och en skön tillflyktsort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vårt älskade barn
Vad kan man skriva till ett av våra två älskade barn som står oss närmast i livet, som står inför en framtid där vi inte riktigt vet vad som skall hända. En framtid som vi vet kommer att innebära oro, kanske en del av sjukdomskänsla och ständiga besked om provsvar mm. Allt detta är något som vi önskar att vi alla och framför allt du skulle slippa. Vi vet också att du är vår älskade lilla Jempalola som redan som liten har använt dig av hela ditt känsloregister, från det gladaste, porlande skratt till din ilska och gråt. Detta och hela din kloka och insiktsfulla person kommer att hjälpa dig denna höst. Vi är många som älskar dig och som ständigt har dig i våra tankar.
Mamma och Pappa
Ja, vad säger man till någon som fått ett sådant sjukdomsbesked? Man är otroligt rädd för att säga fel saker som sårar mer än tröstar.
Tack och lov är jag som du vet en bättre lyssnare än en talare. Det är vid dessa stunder som jag är som bäst, då jag gärna lyssnar och förstår. Någonstans så känner jag mig lugn trots allt. Du, Jens, är otroligt stark, både psykiskt och fysiskt. Du har tydliga och starka mål. Dessa mål och ditt inre driv kommer att leda dig ifrån denna sjukdom på ett eller annat sätt. Det är jag helt övertygad om! Denna motgång önskar jag ingen men efter denna jobbiga tid så är du starkare än någonsin!
Daniel Olsson
Skicka en kommentar