Nu kommer vågen. Och det är skönt. Den är massiv och högljud. Den täcker solen. Nu kommer mörkret...
Tur att jag hunnit rusta för strid, delvis hunnit söka skydd. Det här är en fight jag inte kommer parera. Den här fighten kommer jag stå rakryggad och ta, smäll efter smäll...
För nu har han gjort det igen. Han har skrämt mig. Han får mig att bli rädd för att jag snart ska se slutet. Att det är dax för mig att gå till andra sidan. Och då kan jag inte få ordning på tankarna.
Kommer mina små tjejer att komma ihåg mig, deras pappa?
Hur ensam kommer jag att bli?
Jag vill ha livet framför mig, inte bakom mig!
Hur ska jag någonsin kunna få frid när mina änglarna finns här!?
Allt jag älskar finns här!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror nog det är bra att du låter "vågen" skölja över dig ibland och att inte hela tiden kämpa emot och ta striden. Det kan nog få dig att landa lite efter den smäll som du fått. Att låta känslorna komma fram gör dig nog bara starkare i slutänden.
Ditt mentala immunförsvar behöver nog vila lite...
Jens
Dina små tjejer kommer att komma ihåg Dig under alla förhållanden. Även om det aldra värsta skulle inträffa, så kommer Dina barn att komma ihåg Dig. Det är jag övertygad om. Det behöver Du inte vara rädd för. Dina barn vet att du älskar dem. Det känner de och förstår på tusen olika sätt.
Men det är inte dags att tänka så!!!
Du har ju fått en positiv prognos och Du befinner dig i början av din behandling.
Det finns ingen anledning att tro annat än att Du har Ditt liv framför Dig.
Många kramar
Irene
Skicka en kommentar