Det är helt sjukt ogreppbart att jag bär på en dödlig sjukdom. Känslan sprider panik och ångest i hela kroppen.
Det får en att gråta, känna sig förtvivlad, fundera på vad som egentligen är meningen.
Det är för stort för att sätta ord på, det går bara inte. Jag har funderat och funderat men det finns inte ord som beskriver känslan att bli utsatt för ett sånt övergrepp.
Och om det fanns är jag inte säker på att jag skulle kunna hantera ordet...
Jag är 30 och bär på en dödlig sjukdom...
Jag älskar att leva, varför försöker nån hindra mig???
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jens
Jag tycker Du beskriver väldig bra Din känsla av utsatthet och övergrepp.
Även om Du upplever att Du inte kan hitta ord, som beskriver hur Du känner, så tycker jag att Du ändå kan förmedlar väldigt väl en känsla av rädsla, panik och utsatthet och en stark upplevelse av övergrepp och något främmande, som har bemäktigat sig Din kropp.
Du är stark och modig, som vågar närma Dig tanken att Du bär på en dödlig sjukdom.
Jag tycker Du är värd all beundran för att Du så öppet tar upp och skriver om den ångest och rädsla, som Du känner.
Kanske är det just detta mod och Din förmåga att känna och beskriva alla de känslor, som rasar inom Dig, som kommer att hjälpa Dig igenom denna svåra situation.
För övrigt kan jag inte tycka att det är hypokondri, när Du känner efter hur Du mår, i och med att Du fått så tydliga föhållningsorder om att åka in till sjukhuset om Du mår dåligt.
Hur skall man annars förhålla sig till sådana "doktors-råd"?
Hoppas ditt immunförsvar förbättras snart.
Hoppas också att Du kan utnyttja denna tid i stillhet med att göra något, som Du annars inte tycker Du har tid till eller inte borde göra!!!!!
Många kramar
Irene
Får jag tycka synd om dig Jens,för det gör jag...läser här varje dag och det är så sjukt...så ofattbart.
Hoppas så att du får må bättre snart.
1000 kramar Marie med barn
Alex hälsar!!
Hej Jens!
Fick din blogglänk av vännen Fredde Tollefors.
Tack för att du sätter ord på samma sjukdom o samma behandling o samma känslor jag själv bär på.
É själv 29 år, mor till en 2-åring, fru till en make med cellförändringar i tjock- och ändtarm, med provanställning på nytt jobb och en jädra kärlek till livet!! ;)
Så VARFÖR drabbar det här människor som oss? Vi är ju både unga o levnadsglada - vem o varför vill jävlas? Jädra idioter säger jag bara.
Min KML ("Urban"-idioten i mitt liv) har fått sig sånna jädra smällar av ilska o rädsla - men skiten vill fan inte lägga sig en unns!
Näe, Urban slår ut min kropp o Nilotiniben slår tillbaks, men när Nilotiniben slår så é han så jävla sneögd att han slår hårt på levern osså.. Så KS portar Nilotiniben o Urban den jäveln vinner igen. Hur länge ska det här försigå?
Verkar som jag fick min diagnos precis samtidigt som dig. Har du något stalltips på hur man får Nilotiniben att bita på "Urban" (KML:en) utan att slå ut övriga organ o värden i kroppen?
Hur i hundan finner man stabilitet i den känslomässiga berg- o dalbanan när allt bara é kaos - varje dag?!
Du är så jäkla stark som kämpar på, kör hårt med plugget o tar hand om din familj. Stöttar dig till 300% och hoppas verkligen på att du vinner de kommande ronderna mot KML:en.
Vi kanske ses på KS!
Tjing på´rä...//Tessan
Skicka en kommentar