Att somna när de andra redan sover är som att stå ensam i en lång korridor. Längs korridoren finns öppna dörrar på båda sidor och en stängd dörr i slutet.
Plötsligt rör man sig framåt, farten accelererar.
Innanför dörrarna på sidorna är det ljust, där finns det folk och värme. I takt med att man kommer framtill dörrarna slås de igen.
Plötsligt är man i slutet av korridoren och den sista dörren slår upp.
Plötsligt står man på andra sidan, där finns bara mörker.
Snart märker man att i det mörka rummet finns inget golv, man börjar falla handlöst. Man faller ner i mörkret, mot tomhet, tystnad, ensamhet och rädsla.
För det mesta fångas man upp av skyddsnätet, ett skyddsnät som hindrar morgondagen från att bli en katastrof...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mitt älskade barn
Jag kommer genast se till att gångjärnen monteras bort så att dörrarna inte kan stängas. Om så behövs kommer jag att offra mina fötter som dörrstopp
Kram mamma
Jens
när man är så rädd och känner sig så ensam, som Du gör nu i vissa stunder, så får man ta fasta på att det finns ett skyddsnät. Det är nog det viktigaste just nu. Skyddsnätet, tror jag kommer att fånga upp dig och hindra dig från att slås sönder, om du faller.
Det var positivt att läsa att du har haft det bra på landet i helgen och verkade kunna koppla bort alla tankar ett tag.
kramar
Irene
Skicka en kommentar