Har funderat ett tag nu...kanske ska jag försöka få ur mig lite här...verkar funka för Jensa!
Hur ska jag börja eller var ska jag börja eller varför ska jag ens behöva göra det här!?! Livet tar verkligen oanade sidospår helt utan att vi får en chans att kunna vända tillbaka till den från början givna vägen. Det är tydligen bara att åka med vare sig man vill eller inte...
...har insett att det skulle hjälpa mig om jag pratade om det eller i alla fall accepterade fakta och våran situation...men det tycks vara lättare sagt än gjort!
Satt på en föreläsning förra veckan med Lou Rossling som är pedagog och livscoach och lyssnade till hennes underbara monolog om hur livet påverkar oss i vårt yrke och varför vi gör som vi gör; vi som är ammade var fjärde timme, som har skrivit fina bokstäver på linjen och klippt papperskatter med spiralsvans vi gör vissa givna val i vår pedgogiska vägledning och det är inte konstigt enligt Rossling med tanke på vår uppväxt att det blir som det blir. Hon har en skön humoristisk stil och hon får mig att stundtals skratta högt men lämnar också mycket till eftertanke...och så väljer hon att avsluta med Armstrong sjungandes "A wonderful world" och då kan jag inte längre tränga tillbaka allt...
Jag som är praktexemplet på modellen lägga locket på gråter nu så jag hulkar...va f..n skulle allt lyckas tränga igenom just där och då jag kämpar men kan inte få stopp på mig själv! Sittandes i mittenraden i mitten är det svårt att smitta ut obemärkt och jag väljer att sitta kvar omringad av mina kära kollegor känner jag mig i alla fall ganska trygg. Men inte så trygg som innanför hemmets fyra väggar dock...
...när jag nu sitter där inklämd utan möjlighet att smitta från allt låter jag sakta allt det jag lagrat långt långt där inne komma upp till yttan och tankarna börjar snurra. Jag har så svårt att förstå vill inte acceptera...vi har ju jobbat så hårt för att komma dit vi är idag och är ju experter på att hitta strategier för att övervinna det mesta men den här gången måste vi acceptera för att gå vidare...och det ska ni veta, mina nära och kära, är betydligt lättare sagt än gjort! Men ni alla som finns runt omkring oss i vardagen och ni som hör av er med hejarop på vägen hjälper oss ofantligt mycket...det är så skönt att känna att man inte är ensam i den stora världen när allt plötsligt och utan förvarning rasar samman...
TACK!
Jenny
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jenny
Vilket fint inlägg Du gör. Vi är nog många som har undrat hur Du mår och hur Du har tagit allt detta som nu pågår med Jens.
Det är ingen lätt situation, som någon av Er befinner er i.
På något sätt förefaller det som att Du kunde hämta styrka av att tårarna kom och att Du var omgiven av kamrater och kolleger.
Både Du och Jens beskriver också var för sig den trygghet, som ni känner, när Ni kommer innanför hemmets väggar.
Det förefaller ju, som att ni har en stark trygghet i varandra och det är ju en väldig styrka.
Många kramar
Irene
Älskade Jenny
Att som du stå mitt i och på sidan av är oerhört svårt. Att vara stark, praktisk, kärleksfull och dessutom upprätthålla känslan av att livet också "är som vanligt" kräver både att man ser och ibland ser men inte kan se. Allt detta och mycket mer därtill har du, ofta ensam, stått för under denna höst. Era barn är lugna, glada, harmoniska och välmående. Hur är detta möjligt utan din och Jens enorma insats? Att det då brister för dig när det äntligen finns lite tid för egen eftertanke och reflektion är ju helt följdriktigt. Att reaktionen sedan kommer när man minst anar kan vara jobbigt, men ibland det som kan göra "att proppen lossnar" vilket ofta brukar vara gott på lite sikt. Vi är många som förstår din situation och jag är full av beundran över allt som du ror i land med.
Många varma kramar
Lotta
Hej Jenny, jag vet inte så mycket mer om dig mer än att du är Jens sambo. Att du visar känslor precis som Jens är bra man måste få skrika eller gråta lite även som sambo, som anhörig eller som jag, en klasskamrat om man känner för att göra så. Ni är absolut inte ensamma utan två barn, era föräldrar och en massa andra tycker om er och är beredda att kämpa med er.
Hej Jens och Jenny, läste bloggen igår från början till slut, att du Jens var en krigare det har jag förstått,helt otroligt att du orkar göra så bra ifrån dig på skolan!!! Det kommer gå bra för dig,trots att det känns tungt nu det förstår man, fortsätt att kriga, så ska jag stötta Jenny så mycket jag kan,jag hjälper dig Jenny med vad du vill säg bara till! hoppas ni trots allt får en trevlig helg så syns vi på måndag på jobbet kramis Jeanette (kolega till Jenny)
Älskade Jenny
Bra att du kan sätta ord på dina känslor. Jag har länge undrat hur länge "locket" skulle vara kvar.
Skönt att proppen lossnade när du inte vara ensam. Försök att inte trycka ner dina jobbiga känslor i magen, jag vet - som du säger - att det är lättare sagt än gjort, men låt gråten komma, den hjälper till att lösa upp klumparna i magen, det lättar och du kanske kan se och acceoterar det som är. Varje dag är du och Jens i mina tankar. Du är stark och midig, men försök att ge dig lite egen tid, där du kan lättar på trycket. Många kramar från din farmor och farfar.
Kära Ni!!
Har inte skrivit något innan, för säger man inget så har det ju inte hänt!! Fast det har det, djävla skit. Inte för att vi känt varandra länge, men hjärtligt är det. Ett par som Ni är sällsynt, med de åren på nacken och fortfarande se så ny kära ut. Kärleken övervinner allt. Så Den där djävla leukemin kan ta å slänga sig i väggen. För tillsammans är Ni tyngre än universum, glöm aldrig det när Ni letar efter lampknappen!!
Vad skönt Jenny att det koka över lite, skit i plats!
Jensa!! Du ÄR en STOR människa, Jag hejar på Dig och står utanför ringen och har satsat en stor summa på 9-3 så se för fan till och vinna nästa rond oxå!!
Kunde man sända styrka viaen blogg hade jag gjort det, men nu går ju inte det så det får bli en Stor Kram. ( inte för att det går å sända heller egentligen men va fan...)
Skicka en kommentar