Olust

Usch, idag träffade jag en kollega under ett seminarium som hade otroligt obehagliga upplevelser att berätta om. Saker som jag inte tror många som inte varit med honom kan förstå. Fy fan, det är verkligen inte bara roliga saker som väntar på mig på jobbet...

Sen gick han från det till andra saker som hänt kollegor på jobbet, det "värsta tänkbara". Det var inte just det som fick fram mörkret hos mig, det har jag redan hunnit "bearbeta" på något sätt. Man kan inte gå runt och fundera för mycket på det, då blir man ju knäpp. Det var snarare hans möte med deras anhöriga, deras reaktioner när det "värsta tänkbara" inträffat.

Det träffade mig stenhårt, satt och bet ihop för att inte tårarna skulle forsa. Det är det som skrämmer mig mest.

Klart det skulle vara skit att lämna in. Men smärtan av att mina tjejer (och självklart många mer) skulle gå runt och sakna mig gör mig mer ledsen, det är den enskilt största anledningen för mig att kämpa vidare. Det är en tanke som väcker otroligt starka känslor, det blir mörkt när jag tänker på det, det hugger i bröstet och vänder sig i magen, panik!!!

Jävla skit att vara ung och redan behöva kämpa mot döden.
Jävla skit vad jag är less på skiten.
Jävla skit vad jag hatar Leukemin.

Om det bara gällde mig skulle inte insatsen vara så hög...