De ringde från KS idag och jag ska dit på tisdag och träffa några experter på området ("öron-problemet"), känns bra att de aldrig släpper nåt mellan fingrarna.
Jag måste fråga min sjuksyster och doktor hur det är att rädda liv, det är ju precis vad de gör. Hoppas jag... Utan deras hjälp skulle min framtid vara jävligt rutten men nu ska jag ju klara det här.
Från denna vecka och fem veckor framåt ska jag till KS 5 gånger, det suger.
När man är nere och saknar "själa glädje" (känns så stundtals) så kan verkligen det lilla ställa till stort obehag. Men nu är det "bara" knappt två månader kvar innan biverkningar och sånt skit brukar upphöra.
Precis som jag någon gång reagerat normalt på medicinen.
Är så jävla less på den här skiten!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar