Survival mode - on

Har funderat på känslan som jag känner i min kropp idag. Jag känner igen den så väl, lika väl som glädje och som sorg, lika väl som kärlek och som ilska.

Det är som det k finappt finns energi, det finns sorg, knapp någon glädje, det är mörkt, ser bara ett svagt ljus att styra mot. Ditt vallar jag mig framåt, fram till kraften, fram mot glädjen...

Det är "survival mode", det handlar om att överleva.

Har känt den så många gånger under de senaste 5 åren. Det är när kroppen är dålig på riktigt och det handlar om en renodlad överlevnadskamp som jag kliver in i detta tillstånd. Det viktiga är vid dessa tillfällen inte om någon trängde sig i matkön, det viktiga är att kroppen ska orka med att kämpa. En kamp som är hård, en kamp som känns jävligt orättvis, en kamp jag ALDRIG bett om!!!

Jag blir så jävla arg över att jag är 31 år och redan fått kämpa så mycket, så hårt, vid flera tillfällen för att finnas här idag. Jag har aldrig bett om det här, jag tycker inte jag har förtjänat det här. Jag finner inte ord för att uttrycka min besvikelse, min ilska, min frustration, mitt hat mot allt detta. JAG BLIR BARA SÅ JÄVLA TOKIGT FÖRBANNAD!!! HELVETES JÄVLA SKIT!!!

Och nu tror jag inte att jag är så dålig så jag förstår inte varför jag hamnar här i mitt "survival mode".

Tror jag kanske ska trotsa mina smärtor från benmärgsprovet och gå ut och köra ett riktigt adrealinpass i skogen imorgon. Adrealin verkar fungera som uppåt tjack för mig. Det är en ständig kamp, just för stunden för att hålla mig över ytan...