Nu känns det som om det är min tur igen...att lägga in ett inlägg alltså!
Det är nu ett år och några dagar sedan vår värld välte och vi har allt sedan dess kämpat tillsammans och var och en på eget håll för att resa den upp igen. Vid några tillfällen lyckas vi stötta upp den med stöttepelare som familj och vänner tätt omkring oss men det tar inte lång tid innan det rasar igen. Det beror verkligen inte på stöttepelarna,vilka fungerat som konstgjord andning stundtals, utan på känslorna som väller upp, SORG, RÄDSLA, ILSKA, ORO, MAKTLÖSHET, TACKSAMHET, HOPP, AGGRESSION ja de är många och oftast flera åt gången. Ibland försöker jag stanna upp i nuet och blicka tillbaka på åren som gått. Känner då genast smaken av frustration välla upp ur strupen; hur faan kan det vara möjligt? Hur mycket ska vi orka? Jag vill inte låta självisk så ta mig rätt nu men var tog jag vägen? När får jag tillbaka rätten att bestämma över mitt liv? Jag tittar på mig själv i spegeln och undrar lite över vem det är jag ser? Jag känner inte riktigt igen den där spegelbilden...är det jag? Jag känner mig förvirrad, livet känns som på låtsas men ändå högst verkligt! Nu känns det som om det är min tur igen...men hur? Världens bästa familj behöver en paus tillsammans!
//Jenny
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Se till att inte du glöms bort i allt elände,ni är båda viktiga,och du måste orka också.
önskar att ja kunde ta över tyngden från era axlar ett ögonblick så ni ett litet tag får njuta av lugn och frid i era hjärtan...jag finns här för er båda kram
Tror jag förstår hur ni har det.
Håller tummarna för er
KML:are inne på 5 året
Skicka en kommentar