I väntans tider

Tiden är ett märkligt fenomen. Nu har jag "gått hemma" i snart 5 månader men det känns som några veckor, det är mycket att stå i om jag ska hinna med allt vad jag tänkt. Märkligt vad tiden kan flyga förbi.

Samtidigt är det bara knappt 4 veckor kvar tills jag börjar jobba, åt det hållet verkar tiden stå still.

Jag har aldrig längtat så mycket efter att börja jobba, aldrig någonsin.

Med facit i hand är jag glad att det blev som det blev (med våren) nu när det är som det är (med Leukemin).

Jag undrar om jag någonsin kommer komma till ett läge då jag inte lackar ur totalt när jag tänker på vad den där jävelen har ställt till med. Fy fan vad jag hatar honom. Jag ska hitta ett sätt att spöa den jävelen big time. Lita på det!

Kanske kan dumpa en bit av honom imorgon när jag ska ut och paddla, för första gången, i skärgården. Ska bli härligt.