Varje gång jag kommer dit känner jag mig som en veteran när jag ser (nästan) alla irra omkring och undra vart dom ska ta vägen, läser i hissen vilken våning dom ska av på och undrar vilket väntrum dom ska sitta i. Jag vet exakt hur jag ska gå, vilken våning jag ska till och i vilket väntrum det är tänkt att jag ska vänta i...
Jag sitter sällan i väntrummet, jag brukar stå utanför. Alla där inne är så gamla och jag så ung, det känns åt helvete!!!
Tänk att en kropp kan vara självdestruktiv, 5 till 7 år är kort tid. Man kan få panik av mindre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar