Två steg fram ett steg bak

Har inte haft särskilt ont i revbenen de sista dagarna, antagligen för jag skonat dom från nån särskild påfrestning. Ikväll ska jag ut på en skön kvälls-vinter-promenad så får vi se hur det står till efter det. Benen är också bättre, smärtan är inte lika skarp och inte lika ofta, det har däremot bytts ut mot kryp/pirr men det är verkligen en steg framåt.

Steget bakåt består av (skit)lever(jävelen) har fått lite dåligt värde, igen. Så jävla tröttsamt...
Nu fortsätter dessa jävla ständigt återkommande provtagningar...

Jag ska träffa anhöriga till den man som jag försökte rädda livet på här om dan. Dem vill höra om omständigheter som råde på plats.

Det känns självklart för mig att ställa upp. Jag vill gärna hjälpa dom så gott jag kan i deras helvete. Jag vet själv hur stor betydelse det har att få svar på dessa frågor när man mister någon nära...