Oproportionerligt

Tänk att nåt så "litet" kan framkalla så mycket.
En serie provsvar som gått åt fel håll och som för med sig en orkan av känslor.

Folk frågar om jag känner av nåt i kroppen och jag brukar svara att det tror jag inte, är det inte då märkligt att jag för ca 2 veckor sedan var på KS för att prata av mig min oro som gnagde? Eller gnagde gjorde den inte, den bet och rivdes! Slumpen? Ingen aning...

Jag ska ta mig samman och skriva en resumé av sista året för att få ner det här också. Men det tar jag när kraften till att minnas den skiten finns.

Snart 2 sen sist...

Det var nästan precis 2 år sen jag skrev nåt sist, nästan 2 1/2 år sedan jag uppnådde komplett molekylär remission. Det har varit en lång resa och mycket har hänt sen dess, här kommer en snabb resumé:

För ca 1 1/2 år sedan kom vi (jag och läkarna) fram till att mina biverkningar var för många jämfört med vad det "borde" vara.  Vi bytte medicin till Glivec, smärtorna i benen har i stort sätt försvunnit men ersatts av bland annat illamående, trötthet, buksmärtor och bröstsmärtor. Samtliga  smärtor kommer och går och varierar i smärta. Dem har fått mig att efter konsulterat KS åka in akut till KS vid två tillfällen.  Man kan väl säga att kampen pågått, om inte direkt mot sjukdomen men mot biverkningar av medicinen.

Nu till det tråkiga.

Fick ett samtal, eller faktiskt två, i förrgår från KS. Sjukdomen är tillbaka!!!

Hur i helvete har detta gått till??? Jag låste ju in skiten efter gett den rejält med stryk och kasta bort nyckeln! Så här skulle det ju inte bli! Jag skulle ju leva och må bra! Jag vill ju se mina tjejer bli stora! Jag vill ju bli gammal och få barnbarn! Jag har ju så mycket kvar!!!

VARFÖR!!!

Visst, man har upptäckt detta i ett tidigt stadie och det är såklart bra, väldigt bra. Man håller nu på med fördjupade undersökningar av mina prover för att se hur man ska angripa skiten på bästa sätt, bästa sättet att sänka den igen. 

Men känslan av att min kropp just nu har börjat stänga ner fabriken igen väcker stundtals svår ångest! När jag tänker på det kan jag bli så illamående att jag tror jag ska kräkas, efter drygt 4 år har jag inte lärt mig hantera känslan. Undrar om man kan det?  Jag har hoppats så mycket på att aldrig hamna i denna jävliga situation igen, vet faktiskt inte hur jag ska beskriva känslan. Tror inte det går, om det gick är det tveksamt om jag skulle vilja det. Känslan är så fruktansvärd att jag hoppas ni aldrig behöver uppleva den. 

Nu gäller det att mobilisera, samla kraft, lägga upp strategier. Både vad det gäller överlevnad och i striden mot leukemin. 

Vet det fan om det fanns nån rödtråd i detta inlägg, är liksom lite omtumlad just nu. 
God natt, nu ska jag försöka somna...